Wherever I am you'll always be more than just a memory
Dagarna är rätt tunga nu, jag går med tunga steg. Det är väl inte så konstigt, antar jag, med tanke på allt. Men det är nog rätt beslut, och om det inte är det så får man i alla fall vara tillfreds med att man vågade ta steget och chansa - riskera lyckan för ambitioner. Det kommer alltid konsekvenser, och konsekvenser är helt enkelt något man måste våga möta.
Idag har jag fikat, pejlat och chillat. Har snackat med Victor och Anders om en Thailand-resa nästa vår. Det känns bra att få planera, tänka på annat och sysselsätta hjärnan. Jag får bara hoppas att ingen av oss ändrar sig och att vi får ihop tillräckligt med pengar.
Jag tror jag skulle behöva komma bort lite. Inte för att fly, utan för att komma ut på äventyr - göra något av min kreativitet, rastlöshet och bryta mitt vardagsmönster.
Imorgon ska jag på arbetsintervju. Jag har redan blivit kallad till ett jobb inom vikariejouren som musiklärare och förskolelärare. Jobbet imorgon är som kontaktperson åt utvecklingsstörda. Det kommer bli bra för mig att jobba. Inte bara det att jag behöver pengarna, jag behöver sysselsätta mig också. Jag orkar inte fortsätta gå omkring hemma i väntan på något som aldrig kommer ske.
Ska börja promenera med pappa också. Jag vill gå ner i vikt, jag behöver det. Jag kan inte samla på mig fett inför vinterkylan, det funkar inte riktigt så.
Jag undrar var vi står nu. Kommer det bli så lätt att fortsätta vara vänner? Vad händer med avundsjukan, äganderätten? Vad händer med kärleken som vi vet sitter så djupt rotad inom oss? Varje gång jag hör din röst är det som ljuv musik som bränner hjärtat på mig. Som fyller det där tomrummet för en stund, om så bara för några minuter.
Jag vill att du alltid ska vara lycklig, att du aldrig ska behöva gråta igen, att du aldrig ska känna dig lämnad.
Jag måste bearbeta det här. Det är för tidigt än, men om ett tag ska jag försöka möta det, ta itu, bearbeta, jobba. Inte försöka glömma. Jag vägrar. Jag ska bara vända om, ta mig upp ur min lilla grop, möta solen igen och känna att livet inte är så farligt att leva ändå. Fullt ut.
Nej, nu ska jag väl försöka sova. Ska upp klockan nio imorgon.
Jag kommer att klara det här.
Peace
Maggie Mae
Idag har jag fikat, pejlat och chillat. Har snackat med Victor och Anders om en Thailand-resa nästa vår. Det känns bra att få planera, tänka på annat och sysselsätta hjärnan. Jag får bara hoppas att ingen av oss ändrar sig och att vi får ihop tillräckligt med pengar.
Jag tror jag skulle behöva komma bort lite. Inte för att fly, utan för att komma ut på äventyr - göra något av min kreativitet, rastlöshet och bryta mitt vardagsmönster.
Imorgon ska jag på arbetsintervju. Jag har redan blivit kallad till ett jobb inom vikariejouren som musiklärare och förskolelärare. Jobbet imorgon är som kontaktperson åt utvecklingsstörda. Det kommer bli bra för mig att jobba. Inte bara det att jag behöver pengarna, jag behöver sysselsätta mig också. Jag orkar inte fortsätta gå omkring hemma i väntan på något som aldrig kommer ske.
Ska börja promenera med pappa också. Jag vill gå ner i vikt, jag behöver det. Jag kan inte samla på mig fett inför vinterkylan, det funkar inte riktigt så.
Jag undrar var vi står nu. Kommer det bli så lätt att fortsätta vara vänner? Vad händer med avundsjukan, äganderätten? Vad händer med kärleken som vi vet sitter så djupt rotad inom oss? Varje gång jag hör din röst är det som ljuv musik som bränner hjärtat på mig. Som fyller det där tomrummet för en stund, om så bara för några minuter.
Jag vill att du alltid ska vara lycklig, att du aldrig ska behöva gråta igen, att du aldrig ska känna dig lämnad.
Jag måste bearbeta det här. Det är för tidigt än, men om ett tag ska jag försöka möta det, ta itu, bearbeta, jobba. Inte försöka glömma. Jag vägrar. Jag ska bara vända om, ta mig upp ur min lilla grop, möta solen igen och känna att livet inte är så farligt att leva ändå. Fullt ut.
Nej, nu ska jag väl försöka sova. Ska upp klockan nio imorgon.
Jag kommer att klara det här.
Peace
Maggie Mae
Kommentarer
Trackback
