The crown of love has fallen from me
Och eftersom jag inte är på världens bästa skrivarhumör tänkte jag avsluta med att ladda upp en bild på mina nya skor och sen en låttext som säger precis allt, men som ingen kommer läsa ändå.
Peace out.
They say it fades if you let it,
love was made to forget it.
I carved your name across my eyelids,
you pray for rain I pray for blindness.
If you still want me,
please forgive me,
the crown of love is fallen from me.
If you still want me,
please forgive me,
because the spark is not within me.
The only thing that you keep changing
is your name, my love keeps growing
still the same, just like a cancer,
and you won't give me a straight answer!
If you still want me,
please forgive me,
the crown of love has fallen from me.
If you still want me
please forgive me
because your hands are not upon me...
Existensminimum is so last summer
Jag har börjat på jobbet som springvikarie. Ganska hektiskt, om ni frågar mig (vilket ni antagligen inte gör. BO-YAH!). Jag springer, bokstavligt talat, runtom i Gävle till olika dagis och tar hand om ungar. FÖRLÅT! Det heter förskola nu, och man måste säga barn och det heter barnskötare inte förskolelärare. Jeez.
Jag trivs väl. Typ. Men det finns ett dagis jag gärna hade jobbat på heltid. Helt lövely. De andra är helt okej, men just det dagiset tar mig med storm. Jag älskar barn. Det gör inget om dom äter sand, kastar vatten på mig och häller mjölk över mina byxor.
Prövningen i Svenska B och Matte B då? Well, det känns som att jag har tagit mig vatten över huvudet här. Massa uppsatser, böcker som ska läsas och en hel mattebok som ska göras, plus två nationella prov. På en månad. När jag har jobb. Yeay!
Hur mår jag då? Höh. Ur mentalt perspektiv? Psykiskt perspektiv? Eller kanske Magdalena-stänger-av-sig-för-hon-är-för-trött-för-att-känna-efter-perspektiv?
Jag vet inte. Jag bryr mig inte. Eller.. Vem lurar jag? Jag bryr mig. Men jag försöker strunta i allt på någon nivå. Vintern smyger sig på, och vintern har aldrig behandlat mig med mjukhandskarna, so to speak. Och nej, det här ska inte bli ännu ett inlägg där jag skriver och gnäller över hur pissigt allt är.
Jag var på Halloween-partaj i helgen. Tänkte ladda upp bilder nedan. Förutom kladdiga fyllehänder, småbråk och ledsamhet och besvikelse så artade sig kvällen till att bli awesome. Var med Loulou och sov över där. Den kvinnan får mig alltid på bra humör. Systrar by bond.
Har även köpt nya skor. JAG! Jag som aldrig lägger pengar på sånt. Då kanske ska tilläggas att mamma faktiskt betalade. Hon är helt underbar. Jag har knappt några pengar, lever på existensminimum deluxe den här månaden, och mina converse håller på att falla sönder så det funkar bara inte.
Köpa-sko-dagen spenderades sen med Markus. Vi åt middag på Buddy's, gick på bio och tog senare en kvällsfika på Wayne´s. Mysigt, trevligt. Vänskap heter det va?
Jag hade gärna åkt till en tropisk ö nu och isolerat mig tills våren kommer. Fly, skita i och bara chilla. Man kanske kan få vinna den där miljonen snart, tack?
Jag har ont i bakhuvudet. Fattar inte vad det är för skit. Jag kan inte åminnas att jag har slagit i det.
Nu ska jag nog kolla på Pedros ande, mexikanska såpoperor ftw. Min Salvador Cerinza kommer inte undan så lätt.
Vi får se om jobb ringer imorgon. Annars blir det plugg för hela slanten.
Vill inte ha vinter. Vill inte känna såhär. Ska slå mig fri.
Peace out
Yours truly
Maggie Mae
Jag och Loulou. Queen of Hearts och Queen of Winter.
Foto: Petra.
Tycker kostymen vart rätt lyckad ändå.
Dagen efter-shot.
Rubriker är bara åt helvete
Har du någonsin vart kär, älskat någon? Avskyvärt, eller hur?
Det gör dig så sårbar. Det öppnar din bröstkorg och ditt hjärta och det betyder att någon kan ta sig in där och röra runt och ställa till det.
Du bygger upp ett försvar, du bygger upp en hel jävla vapenrustning, så att inget kan göra dig illa, sen vandrar en idiot, som inte alls är annorlunda från någon annan idiot, in i ditt idiotiska liv.. Du ger han en bit av dig. Han frågade egentligen inte om det. Han gjorde något dumt en dag, som att kyssa dig eller le mot dig, och sen var inte ditt liv ditt eget längre.
Kärleken tar gisslan. Den tar sig in i dig. Den äter dig och lämnar dig gråtandes i mörkret, så enkelt så att en fras som "kanske vi bara ska vara vänner" förvandlas till glassplitter som tar sig in ända till hjärtat.
Det gör ont. Inte bara i fantasin. Inte bara i huvudet. Det är ett själ-smärta, det är en tar-sig-in-i-dig-och-sliter-dig-i-bitar-smärta. Jag hatar kärlek.
"You mave not love me today, tomorrow, or ever, but I will love you until it kills me, and, even then, you'll be in my heart".
"Spiteful words can hurt your feelings, but silence breaks your heart".
Keep the car running
Nu ska jag inte vara bitter. Jag hade det bra i Uddevalla. Det var väldigt mycket "Välkommen till Vildingarnas land"-stämpel på det. Fikade, festade, sprang omkring, gjorde det jag gör bäst: Busade.
Vissa saker är jag stolt över, vissa saker är jag mindre stolt över. Men det är ingen idé att grubbla över det nu, vad som är gjort är gjort (och kommer aldrig igen?).
Just nu sitter jag och tuggar tuggummi och tittar på repriser av Scrubs. Lyssnar på en låt som får mig att vilja springa ut och snurra runt under höstträden och aldrig sluta. MEN: ingen bra idé. Det är kallt och den regnar.
Jag är sjuk. Inte mentalt störd, vilket har konstaterats många gånger, utan jag har faktiskt gått och blivit fysiskt sjuk. Hosta, munsår, halsmandlar åt helvete och förkyld. Jag gissar att det är min kropps sätt att säga åt mig att ta det lugnt. Idag sov jag till fyra på eftermiddagen. Runt.. 15 timmar, tror jag det blir.
Whatever. Imorgon ska jag springa förbi Fie på hennes jobb på ungdomsgården. Ska nog ta en långpromenad. Köpa naturdiet. Dags att gå ner i vikt igen.
BO YEAH!
Ut och dra en ciggus.
Peace, love and gums.
Maggie Mae
Every night my dream's the same
Same old city with a different name
Men are coming to take me away
I don't know why, but I know I can't stay
There's a weight that's pressing down
Late at night you can hear the sound
Even the noise you make when you sleep
Can't swim across a river so deep
They know my name cause I told it to them
But they don't know where and they don't know
When it's coming, when it's coming
There's a fear I keep so deep
Knew its name since before I could speak
Aaaaah Aaaaah Aaaaah Aaaaah
They know my name cause I told it to them
But they don't know where and they don't know
When its coming, oh when but its coming
Keep the car running
If some night I don't come home
Please don't think I've left you alone
The same place animals go when they die
You can't climb across a mountain so high
The same city where I go when I sleep
You can't swim across a river so deep
They know my name cause I told it to them
But they don't know where
And they don't know
When it's coming, oh when is it coming?
Keep the car running
Keep the car running
Keep the car running
- Keep the car running - Arcade Fire
Que Quowle - [k-we k-WOW-le]
Jag tror jag ber om för mycket, kräver för mycket. Mitt hjärta brinner för starkt, och det får jag betala för om och om igen.
Igår kväll stack jag hem till Nanna. Vi satt och tjatade och drack Morgan och cola. Hon räddade min kväll, hon hörde av sig till mig när jag satt i mitt rum och höll på att kvävas. Jag älskade att få sitta och prata, att skratta, att smuggla in en festisflaska med rom och cola på bussen för att sedan slänga/gömma den i en buske när vi skulle in på Monster.
Hur kvällen artade sig efter det? Well... Jag borde i alla fall få en guldstjärna för att jag försöker. Jag försöker leka likgiltlig, jag försöker så HÅRT att visa att det är okej, det fungerar, jag fixar det här.
Men jag är inte som dig.. Mitt hjärta brinner inte lika svagt, jag är inte lika kall. Men det kanske jag behöver bli, jag behöver nog lägga hjärtat på hyllan ett tag. Jag behöver få komma härifrån. Jag måste få andas. Tänk vad mycket enklare det skulle bli om jag bara kunde utesluta och glömma det senaste året.
Jag bönade och bad dig. Jag bönade och bad. Jag gör inte sånt. Aldrig att jag har gjort något sånt förut.
I am Maggie Mae. I move the starts for no one.
Men jag försökte. Och jag är trött på att försöka. Jag hatar att känna hopplöshet. Jag vill kunna styra situationen, men det här är något jag inte kan ha kontroll över och det äter upp mig inifrån.
Jag ger upp. Jag ger upp. Jag måste ge upp. Jag ger upp.
Maggie Mae
Therefore we do not lose heart.
Though outwardly we are wasting away,
yet inwardly we are being renewed day by day.
For our light and momentary troubles
are achieving for us an eternal glory
that far outweighs them all.
So we fix our eyes not on what is seen,
but on what is unseen.
For what is seen is temporary,
but what is unseen is eternal.
Despite a hundred thousand what ifs, there is only one reality. The one that I'm now facing.
Så, nu har jag tre jobb. Eller... Ett "jobb" och två uppdrag, om man säger så. Uppdrag som kontaktperson som knappt ger några pengar, men det är i alla fall en merit. De ynka 2000 i månaden jag får från det tänkte jag lägga i sparkassan till Thailand.
Mitt "jobb" är hos vikariejouren. Musiklärarvikarie och förskolelärarvikarie. De ringer mig alltså klockan sju på mornarna, ger mig ett telefonnummer och en adress och jag sticker för dagen. Jag vet inte vad jag ska säga om det riktigt. Det hade vart skönt med ett stadigare jobb, en arbetsplats som är fast som kan ge mig rutin. För rutin är nog det jag behöver allra mest nu.
Jag kan inte sluta tänka, men jag har försökt sluta känna. Känner man efter så går det knappt att ta ett steg. Jag vägrar bli apatiskt och ligga på sängarna hela dagarna. Jag måste börja hitta på saker. Det är lite svårt i Gävle, men jag planerar faktiskt en resa tillbaka till Uddevalla snart. Fly bort en vecka hade vart underbart.
Imorgon tänkte jag ut och springa, jogga, promenera, cykla. Vad som helst för att få igång kroppen. Aktivera mig. AKTIVERA MERA.
Såg precis att min finfina Sofie Norrgård har laddat upp en av sina underbara texter på facebook. Och hon har tillägnat den till mig och Markus. Laddar upp den nedan. Hon är en underbar person. Och min favoritförfattare - jag kan inte förstå hur man kan få ner såna känslor som jag känner just nu på papper, men hon lyckades.
Nej, nu ska jag göra något annat. Kanske sova, försöka vända tillbaka på dygnet.
Peace
Maggie Mae
Kan inte kasta det du gav mig
Kan inte glömma det du sa
Kan inte kräva mer utav dig
Kan inte låta allting va’
För minnen värmer mina händer
Allting annat bleknar bort
Du finns där när vinden vänder
Fastän underbart var kort
Det du ser, när du ser mig
Är det likt det som är jag?
Det du ser, när du ser mig
Ser du andra där en dag?
Eller är du som jag?
Bara en människa
Kan inte fly från mina skuggor
Kan inte springa lika lätt
Jag äter skulden i små tuggor
Kan inte någonsin bli mätt
För du kom in med dina drömmar
Och allting annat bleknar bort
Jag slets med i livets strömmar
Det var underbart men kort
Det du hör, när du hör mig
Når det fram till dig idag?
Det du hör, när du hör mig
Är det bara andetag?
Eller är du som jag?
Bara en människa
Kan inte släppa våra minnen
Kan inte prata om dig än
Kan inte rena mina sinnen
Kan inte bara va’ din vän
För vi var två om allt vi kände
Något börjar blekna bort
Jag vet inte vad som hände
Förutom underbart är kort
Det jag ser, när jag ser dig
Är det fortfarande du?
Det jag hör, när jag hör dig
Är det sanningen just nu?
Eller är jag som du?
Bara en människa
- Sofie Norrgård
Wherever I am you'll always be more than just a memory
Idag har jag fikat, pejlat och chillat. Har snackat med Victor och Anders om en Thailand-resa nästa vår. Det känns bra att få planera, tänka på annat och sysselsätta hjärnan. Jag får bara hoppas att ingen av oss ändrar sig och att vi får ihop tillräckligt med pengar.
Jag tror jag skulle behöva komma bort lite. Inte för att fly, utan för att komma ut på äventyr - göra något av min kreativitet, rastlöshet och bryta mitt vardagsmönster.
Imorgon ska jag på arbetsintervju. Jag har redan blivit kallad till ett jobb inom vikariejouren som musiklärare och förskolelärare. Jobbet imorgon är som kontaktperson åt utvecklingsstörda. Det kommer bli bra för mig att jobba. Inte bara det att jag behöver pengarna, jag behöver sysselsätta mig också. Jag orkar inte fortsätta gå omkring hemma i väntan på något som aldrig kommer ske.
Ska börja promenera med pappa också. Jag vill gå ner i vikt, jag behöver det. Jag kan inte samla på mig fett inför vinterkylan, det funkar inte riktigt så.
Jag undrar var vi står nu. Kommer det bli så lätt att fortsätta vara vänner? Vad händer med avundsjukan, äganderätten? Vad händer med kärleken som vi vet sitter så djupt rotad inom oss? Varje gång jag hör din röst är det som ljuv musik som bränner hjärtat på mig. Som fyller det där tomrummet för en stund, om så bara för några minuter.
Jag vill att du alltid ska vara lycklig, att du aldrig ska behöva gråta igen, att du aldrig ska känna dig lämnad.
Jag måste bearbeta det här. Det är för tidigt än, men om ett tag ska jag försöka möta det, ta itu, bearbeta, jobba. Inte försöka glömma. Jag vägrar. Jag ska bara vända om, ta mig upp ur min lilla grop, möta solen igen och känna att livet inte är så farligt att leva ändå. Fullt ut.
Nej, nu ska jag väl försöka sova. Ska upp klockan nio imorgon.
Jag kommer att klara det här.
Peace
Maggie Mae
Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer
Kommer jag någonsin känna mig normal igen? För ärligt talat; Jag tror att de senaste åren faktiskt har skadat mig på något sätt. Då trodde jag att jag levde, jag levde fullt ut och "de andra" existerade bara. Jag skadades - jag tror inte jag kan ha ett fungerande förhållande en längre tid. Jag tror inte jag kan sätta mig till ro, jag kan inte vara stilla någonstans för länge utan att bli rastlös och bunden.
Bunden. Jag känner mig bunden, tvingad, inslängd i en bur. Jag har inga rötter, har ingenstans som jag faktiskt kallar hem och känner att det är HEMMA. Jag vill vara på fri fot hela tiden, och däri ligger problemet. Jag är skadad av alla dessa år av frihet, och nu när jag inte får vara fri längre får jag panikångest, jag drabbas av depression och tristess. Så fort jag ser ett mönster vill jag fly.
När jag älskar så älskar jag fullt ut, och då rinner det ur mig snabbare än vad lagom kärlek skulle göra.
Det låter så idiotiskt på något sätt. "Jag önskar jag var normal". Men jag önskar det. Jag önskar att mina känslor inte var en berg och dal-bana, jag önskar att jag inte hade beslutsångest, jag önskar att jag inte vore rädd för framtiden.
Jag önskar att jag kunde garantera att jag alltid kommer älska dig.
Maggie Mae
He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever, I was wrong.
The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun.
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.
You got a fast car, but is it fast enough so you can fly away?
Min hjärna fungerar inte riktigt idag. ("Gör den någonsin det, Maggie? Höö höö"). Well, jag somnade inte förrän halv sju i morse. Jag har ingen aning om vad som är fel på mig. Eller... Jo, det kanske jag gör, men jag tänker inte lägga upp det for all to see.
Stack till biblan för att poströsta med päronen, men det var stängt. Påtal om politik så såg jag debatten mellan Reinfeldt och Sahlin igår. Vilka jävla tomtenissar. Det var urtråkigt och det hände absolut INGENTING och därmed blev nästan ingenting väsentligt sagt. Och den enda ungdomsarbetslösheten som togs upp var bland invandrare eller ungdomar som inte gått klart gymnasiet.
Vi som faktiskt har klarat vår gymnasieutbildning då? Vi har inga jobb heller, men tydligen är inte vi lika viktiga. Vi är inte lika drabbade och därför så tas det inga drastiska åtgärder för att vi ska få komma in i vuxenlivet istället för att vara fast hemma resten av livet på arslet med försäkringskassans existensminimum som inkomst. Puckat.
Förövrigt är jag förbannat mätt i magen efter thai-käket som mamma gulligt nog köpte åt mig. Grönsaker med kyckling och basilika. Jösses. Det slår alla pizzor och hamburgare i världen.
Satt en stund framför Dr. Phil och insåg sedan att klockan tio ikväll går ett till program av Pedros ande. JA TACK! Jösses, jag kommer sluta upp som en gammal kärring med femton katter som sitter framför mexikanska såpoperor varje kväll med en kopp kaffe. Oälskad, rynkig och bitter på världen.
Nu sitter jag och fipplar lite med det ena och det andra. Funderar på om man kanske ska ta ett varmt bad. Ryggen strejkar fortfarande - tack, Uddevalla kommun, för att ni lät mig slita ut min rygg när lyftarna inte fungerade.
Nej, nu räcker det för idag.
Peace, love and JAG.
Maggie Mae
Hittade btw ett kort från Sri Lanka. Kolla in schtekarn.
Every new beginning comes from some other beginning's end
Well well. Det kan man inte göra något åt nu. Jag har i alla fall arkiverat inläggen om någon skulle sakna dem för mycket.
SÅ - jag har börjat en blogg igen. Nu var det några år sist. Två, tror jag. Mycket har hänt. Mycket händer (i alla fall lite) och det tänkte jag skriva om här för alla som är intresserade.
Muy bien. Då börjar vi.
Jag kanske valde världens sämsta dag att starta en ny blogg på eftersom att, ärligt talat, det har inte hänt ett jota idag. Jag vaknade halv tre, jag gick upp, jag tog en cigg. I came, I saw, I conquered. Veni, vidi, vici.
Jag tänkte ge mig på att städa toaletterna och mitt rum idag, köpa (märk köpa INTE laga - söndagen är fortfarande inte min favoritdag) mat och ta en promaned runt i Sätra. Kul va? Not likely, men jag har aldrig påstått något annat.
Jag kanske rånar en bank, bygger en rymdfärja och drar till månen och äter ost med Wallace och Gromit.
Eller så sitter jag här och chillar och väntar på att karln ska komma och laga pappans cykel och sen äter vi. Mat. JAG ÄR HUNGRIG.
Nu ska jag göra något med mitt liv. Sätta mig framför tvn. BOO YAA!!
Vi hörs, alla mina små kycklingar.
Peace
The RETURN of Maggie Mae
