Maggie Mae

Ibland så undrar jag nog för mycket - jag undrar för mycket över hur allt kommer bli. Jag har aldrig vart känd för att planera min framtid noga, nej jag är för rädd för det. Men jag funderar ändå... Kommer det hålla? Kommer jag kunna åka iväg? Kommer jag känna mig bunden till dig resten av livet? Kommer vi någonsin fungera? Kommer jag någonsin fungera?

Kommer jag någonsin känna mig normal igen? För ärligt talat; Jag tror att de senaste åren faktiskt har skadat mig på något sätt. Då trodde jag att jag levde, jag levde fullt ut och "de andra" existerade bara. Jag skadades - jag tror inte jag kan ha ett fungerande förhållande en längre tid. Jag tror inte jag kan sätta mig till ro, jag kan inte vara stilla någonstans för länge utan att bli rastlös och bunden.

Bunden. Jag känner mig bunden, tvingad, inslängd i en bur. Jag har inga rötter, har ingenstans som jag faktiskt kallar hem och känner att det är HEMMA. Jag vill vara på fri fot hela tiden, och däri ligger problemet. Jag är skadad av alla dessa år av frihet, och nu när jag inte får vara fri längre får jag panikångest, jag drabbas av depression och tristess. Så fort jag ser ett mönster vill jag fly.

När jag älskar så älskar jag fullt ut, och då rinner det ur mig snabbare än vad lagom kärlek skulle göra.

Det låter så idiotiskt på något sätt. "Jag önskar jag var normal". Men jag önskar det. Jag önskar att mina känslor inte var en berg och dal-bana, jag önskar att jag inte hade beslutsångest, jag önskar att jag inte vore rädd för framtiden.

Jag önskar att jag kunde garantera att jag alltid kommer älska dig.

Maggie Mae

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever, I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun.
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.