Maggie Mae

Jag tror jag ber om för mycket, kräver för mycket. Mitt hjärta brinner för starkt, och det får jag betala för om och om igen.

Igår kväll stack jag hem till Nanna. Vi satt och tjatade och drack Morgan och cola. Hon räddade min kväll, hon hörde av sig till mig när jag satt i mitt rum och höll på att kvävas. Jag älskade att få sitta och prata, att skratta, att smuggla in en festisflaska med rom och cola på bussen för att sedan slänga/gömma den i en buske när vi skulle in på Monster.

Hur kvällen artade sig efter det? Well... Jag borde i alla fall få en guldstjärna för att jag försöker. Jag försöker leka likgiltlig, jag försöker så HÅRT att visa att det är okej, det fungerar, jag fixar det här.

Men jag är inte som dig.. Mitt hjärta brinner inte lika svagt, jag är inte lika kall. Men det kanske jag behöver bli, jag behöver nog lägga hjärtat på hyllan ett tag. Jag behöver få komma härifrån. Jag måste få andas. Tänk vad mycket enklare det skulle bli om jag bara kunde utesluta och glömma det senaste året.

Jag bönade och bad dig. Jag bönade och bad. Jag gör inte sånt. Aldrig att jag har gjort något sånt förut.

I am Maggie Mae. I move the starts for no one.

Men jag försökte. Och jag är trött på att försöka. Jag hatar att känna hopplöshet. Jag vill kunna styra situationen, men det här är något jag inte kan ha kontroll över och det äter upp mig inifrån.

Jag ger upp. Jag ger upp. Jag måste ge upp. Jag ger upp.

Maggie Mae

Therefore we do not lose heart.
Though outwardly we are wasting away,
yet inwardly we are being renewed day by day.
For our light and momentary troubles
are achieving for us an eternal glory
that far outweighs them all.
So we fix our eyes not on what is seen,
but on what is unseen.
For what is seen is temporary,
but what is unseen is eternal.